I den första delen av Marcel Prousts romansvit “På spaning efter den tid som flytt” förekommer en berömd scen där berättaren drar sig till minnes en vardaglig episod från sin barndom genom kombinationen av lindblomste och det bakverk som kallas madeleinekaka.

Min madeleinekaka är kombinationen av vårdamm, varm motorolja och det knirkande ljudet av ett spärrskaft. När allt detta inträffar. Då minns jag farsan som låg på asfalten utanför garaget där vi bodde, muttrande, svärande, när han bytte olja och filter på Amazonen. Mitt jobb var att räcka honom rätt verktyg när han bad om det. Mest satt man där i solen, luktade på vårdammet, motoroljan och lyssnade på skruvandet.

Det är väl därför man håller på och skruvar. För att komma tillbaka till barndomen en stund.

Igår var det premiärtur med den gamla trajan. Hej landsväg! Du kurvige gamle vän.