Kategori: Tankesmedja (Sida 1 av 27)

Vilse i Paris

Varifrån kommer franska författares besatthet av adresser i Paris? Är det för att de alla är vilsna, i livet och i Paris? Kan det ha att göra med att inte ens taxichaufförerna hittar i staden? Jag minns ett besök i den franska huvudstaden, vi anlände sent på kvällen och hade ett litet barn med oss. Så vi tog en taxi från tågstationen och gav chauffören ( som påminde en aning om Gandalf på grund av liknande skägg och frisyr) adressen till hotellet som skulle ligga på Boulevard N’importe quoi. Som sig bör hade han en liten vit hund i framsätet och tre sorters glasögon. Tyvärr så verkade ingen av glasögonen fungera. Inte heller chaufförens mörkerseende var i funktion. När vi efter en lång, och väldigt långsam, rundtur äntligen kom fram till adressen Rue N’importe quoi så fanns det inte något hotell där. Såklart eftersom vi skulle till Boulevarden med samma namn. Vi fick en utskällning för att vi gett honom fel adress på det papper vi skrivit ut från hotellets hemsida. Efter en stunds förhandlande med svordomar på alla möjliga språk och en del upprörda känslor så kunde vi till slut anlända till vårt hotell för en rimligare peng än den som taxametern föreslog.

Hur som helst. När Modiano fick nobelpriset i litteratur tänkte jag att jag skulle bilda mig en smula och läsa en av hans böcker. Det enda jag minns är en inledande text om en kvinna med en röd schal som svajade i vinden och en uppräkning av olika adresser, torg och caféer i paris. Lite som att läsa telefonkatalogen. Telefonkatalogen läste jag aldrig heller från pärm till pärm. Så jag la Modiano på hyllan.

Under sommaren har jag läst “Underkastelse” och “Serotonin” av Houlebecq, en annan fransk författare. Varje kapiel inleds med en uppräkning av caféer, torg och adresser i Paris (med omnejd). Vad är denna besatthet av exakta positionsbestämmelser? Är det så fransmännen pratar med varandra? Ungefär såhär:

-Tjenare vad gjorde du i helgen?

-Jag gick Götgatan ner, svängde runt hörnet på Tjärhovsgatan, och slank in på Kvarnen…..”

Houllebecq verkar förutom uppräkning av adresser i och för sig även intresserad av grillade pilgrismmusslor, Chablis och analsex (ganska bögigt, trots att karaktärerna i romanerna är kraftigt homofoba) och han kan konsten att berätta en historia, som gör att man vill läsa vidare.

Nu ska jag grotta ner mig i ämnet fransk litteratur och se om alla har denna besatthet av adresser och analsex. Kanske är det bara männen? Tänker för balansens skull läsa två kvinnliga franska författare så får vi se. På nattduksbordet ligger Anais Nin och Dominique Aury.

Just idag är jag stark

Just idag skulle det ha varit hemmapremiär på Söderstadion.

Just idag skulle vi ha marcherat tillsammans från medborgarplatsen. Hela hammarbyfamiljen.

Just idag sitter vi i coronatän.

Just idag är vi många som är permitterade från våra arbeten.

Just idag är vi många som har c-ORO-na i kroppen.

Just idag kan vi bara vänta på att viruset läker ut ur samhällskroppen.

Just idag vill jag hoppas att det är sant. Det dom säger. Att trädet får starka rötter av att det blåser.

Just idag längtar jag till den dagen då vi står där på läktaren. Tillsammans igen. Starka. En dag när vi alla mår bra.

Just idag vill jag sjunga – JUST IDAG ÄR JAG STARK

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag ser måsarnas flykt
Jag ser solglittrets dans
Jag ser fram emot härliga tider
Jag ser kvinnornas ben
Jag ser ögonens glans
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Jag hör skrattande barn
Jag hör slussarnas brus
Jag hör till de få som kan leva
Jag hör inre musik
Jag hör vindarnas sus
Jag har tron på mig själv på min sida

Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida
Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer

Texten är skriven av Aapo Sääsk. Förevigad och tonsatt av Kenta Gustavsson 1979 på plattan “Kenta”. Sedan dess är låten en kampsång för Hammarby IF.

Karantän i experimentverkstan

Nu när Coronapandemin sprider skräck över världen så gäller det att göra det bästa av situationen. Ingen vill träffas, krogar och konserter stänger. Allsvenskan 2020 skjuts på framtiden. Inget surr som stör. Kan ju ha något gott med sig, om man nu inte blir sjuk. Kanhända kan en person som jag, som har svårt med koncentrationen längre stunder. Nu få något gjort. Nu när det inte finns nåt som pockar på uppmärksamheten? Vi får se.

År 1665, när pesten härjade i England. Då skickade universitetet i Cambridge hem alla studenter för att hindra smittan att spridas. En av dessa var Isaac Newton. I över ett år satt han hemma på familjens gård i Woolsthorpe. Under den här karanänstiden lade han grunden till både sina teorier om gravitationen och optiken.

Själv har jag nyss börjat lära mig den svåra konsten att svetsa med TIG. Så jag går nu in i en frivillig karanän i experimentverkstan. Svingar min Wolframstav, finslipar mina färdigheter, och ser vad som kommer ut av detta.

Idévärlden och hur allt upprepar sig

En meckarkväll i garaget kan bjuda på överraskningar. Man hälsar på ett antal personer, utbyter artigheter och information, får i sig öl och micropopcorn och helst blir även något gjort på projekthojen. Men ibland, mitt i stim och stress, uppstår också samtal. Tankar och funderingar tar form.

En kväll nyligen befann jag mig i vår slitna klubblokal med ljusrörsbelysning och kvav luft. Rummet påminner om en grotta. Byggd av radonhaltig betong. En radongrotta. Det var en kväll med mycket energi i luften. Och med ens var jag del av en rappt diskuterande grupp med många röster. Idér och förslag på hur hojarna ska byggas om kastades fram och tillbaka genom rummet.

“Det är helt klart vridet fyrkantsjärn som gäller i år” sa någon. “Chopper med coffintank, precis som på åttitalet” säger en annan. “Vilken bra idé. Helrätt stuk” utbrister en tredje. “Ingen idé, skitsvårt att få till en sån med rätt proportioner” hörs en surmulen röst från ett mörkt hörn i rummet.

Det snurrar i huvudet. Radongrotta. Idéer som krockar med verkligheten och inte riktigt blir som vi föreställt oss det. Det är som Platons grottliknelse. Men istället för skuggor från idévärlden så ser vi vaga minnen från förr. Vi får impulser att göra något. Vi får inte riktigt till det som vi tänkt. Vi håller på en stund. Tröttnar. Börjar med något nytt. Tjugo-trettio år senare får någon samma idé igen. Allt upprepar sig.

Fast lite annorlunda.

« Äldre inlägg

© 2020 Garagekultur

Tema av Anders NorenUpp ↑