Har haft några olika låga, och ännu lägre, styren på den här hojen. Sportigt. Men nu med en annan lite uppnosig bensintank är det dags att sikta mot högre höjder. Har nu skaffat ett styre som är lite högre, men ändå inte aphängare. Det här är ett styre som vi, när vi var små och trampade runt på trampcyklar i Västerort, skulle ha kallat för ett Rocketstyre. Det var ett sånt man skulle ha i tolvårsåldern. Man cyklade runt med med ärtrör i munnen. Så man kunde pricka polarna i farten. Mycket trafiksäkert. Minns att jag vid en kavalleriattack där vårt gäng cyklade mot ett annat gäng i full karriär vurpade och satte ärtröret i gommen. Tror det blev ett ganska imponerande blodflöde som fick alla att blekna. Striden upphörde för den dagen.
Hur som helst. Tror det blir ett bra styre på Trajjan till nästa säsong. Man kan sitta rak i ryggen och överblicka landskapet man möter med värdighet och kanske någon form av elegans.
En helgtripp till Hamburg i november piggar alltid upp. En stad som är ful men kul. Särskilt gillar man stadsdelen St:pauli, för skön och avslappnad stämning fullt av gallerier, secondhand butiker och trevliga krogar. Stadsdelen har även ett härligt fotbollslag som harvar på i mitten nånstans år ut och år in men ändå följs av en stor skara fett äkta supportrar. Det brukar vara fullsatt på hemmamatcherna. Dom förlorade mot nåt bondgäng som ligger sist i tabellen den här helgen.
Det finns en låt från tidigt åttital som går ungefär “Åker man från Farsta hela vägen till Hässelbystrand……..” sen minns jag inget mer. Brukar nynna på den i duschen och stör mig på att jag inte minns mer av texten. Sången handlar om att man åker tunnelbanans gröna linje i Stockholm, sen händer något. Eller kanske ingenting.
Åkte man tunnelbanans gröna linje på åttitalet så satt folket och läste text som var tryckt på papper. Papperstidning, pappersbok, pappersflyer om var nästa spelning skulle vara, med numera bortglömda band, som Ståålfågel, Skälby Örjans eller Grisen Skriker. Om man inte hade nåt att läsa, så läste man reklamskyltar eller tittade ut i mörkret i tunnelbanans mörka tunnel och fick syn på sig själv i speglingen i fönstret. Numera sitter alla och tittar in i sina mobiler. Det är nästan en subversiv handling att sitta och stirra rakt ut i luften. Obehagligt och misstänkt. Folket börjar skruva på sig och byter vagn om man råkar göra det någon gång. Jag var nyligen i Hamburg och åkte bland annat tunnelbana. Det var en märklig känsla av att resa bakåt i tiden på det sättet att många satt och läste text som var tryckt på papper när de åkte tunnelbana. Absolut inte alla, där fanns också skärmtittare, men många. Eller är det så det kommer se ut i framtiden även i Stockholm?
Kvart i sju ringde alarmet med ett repetitivt pipande. Rummet var dunkelt, genom en liten glipa under rullgardinen trängde endast lite kallt vitt ljus in i rummet. Trots att det var lördag morgon tassade jag upp. Duschade i badrummet som har en våtrumstapet i originalutförande som var modern redan 1986. Torkade mig snabbt och gjorde kaffe och bredde några rågkusar med smör och ost och en halv tomat. Min kollega Anna brukar säga att rågkusar är bröd som inte är färskt ens när det är nybakat. Men är man uppvuxen med den finska brödkulturen så är det bara att tugga i sig. Termometern ute visade på 8 grader. En del av mig tvekade och längtade redan tillbaka till sängen. Men det var inte planen Den här dagen var det dags att åka hoj till Kjula och kolla på dragracing. Crille ska tävla. Vi ska tälta. Det kommer bli kallt. Satte på mig långkalsonger. “Långkalsoner i augusti?” muttrade jag till katten som inte heller hade någon lust att gå ut. På med skinnställ och en tjocktröja. Ut till garaget och rullade ut trajan, en trotjänare som tillverkades 1970. Kickar igång hojen som verkar gilla vädret och känns yster och förväntansfull på något sätt. Lite kallt och fuktigt, det är klimatet som trajor är gjorda för. Inte jag. En timme senare möter jag upp Björken på en mack. Ingen känsel i kopplingshanden, fryser så att tänderna hackar. På med en tröja till, snabb kaffe, tanka och så iväg. Nu kommer solen fram. Det börjar kännas bättre, som att motorcyklandet faktiskt är något man tycker om att göra. Nu uppstår den där magiska sången av två trajor på väg, som mullrar fram längs kurviga småvägar genom det böljande sörmländska landskapet. Mot nya äventyr.
Framme på racebanan möter vi resten av gänget. Det fina folket som träffas och trivs i depån. På banan doftar det av adrenalin, raceolja och nitrometan. Crille verkar lugn som en filbunke och kör bara fortare och fortare för varje kvalomgång, han bjuder till och med på en wheelie i all enkelhet. Men sista körningen händer något; Fel växel; han tappar fokus; tappar tid och hamnar långt efter. Men några bra tider blir det och inget har gått sönder på hojen. Alla är glada för en lyckad dag när kvällen kommer. Sigge som är chefsmekaniker kan fokusera på korvgrillningen istället för att laga något som är trasigt. Han bjuder på en riklig korvbuffé med allt från tysk chorizo (!) och nötgrillare från Sorunda. Vi får också en härlig värme i depåtältet, som för en stund förvandlas till en äkta finsk rökbastu. Vi skålar i Jaloviina och sköljer ner korvarna med kall och god bira. Firar en lyckad dag på racebanan. Dagen därpå var själva tävlingen. Men jag och Björken ville hem innan regnet, så vi såg inget av det. Crille sa sen att det inte var något att prata om, så då gör vi inte det.
