Ibland händer det att jag gör annat än bygger motorcyklar i min experimentverkstad. Steget från att svetsa ihop en sissy till att göra en ljusstake i järnsmide, det är inte långt.
Vill du se dom i verkligheten, och kanske köpa en hem till dig? Då ska du besöka Konsthantverkarna på Länsmansgården i Åkersberga. Där turas vi medlemmar om att stå i butiken. Perfekt utflyktsmål för en hojtur. Det finns även ett bra café på gården.
Varifrån kommer franska författares besatthet av adresser i Paris? Är det för att de alla är vilsna, i livet och i Paris? Kan det ha att göra med att inte ens taxichaufförerna hittar i staden? Jag minns ett besök i den franska huvudstaden, vi anlände sent på kvällen och hade ett litet barn med oss. Så vi tog en taxi från tågstationen och gav chauffören ( som påminde en aning om Gandalf på grund av liknande skägg och frisyr) adressen till hotellet som skulle ligga på Boulevard N’importe quoi. Som sig bör hade han en liten vit hund i framsätet och tre sorters glasögon. Tyvärr så verkade ingen av glasögonen fungera. Inte heller chaufförens mörkerseende var i funktion. När vi efter en lång, och väldigt långsam, rundtur äntligen kom fram till adressen Rue N’importe quoi så fanns det inte något hotell där. Såklart eftersom vi skulle till Boulevarden med samma namn. Vi fick en utskällning för att vi gett honom fel adress på det papper vi skrivit ut från hotellets hemsida. Efter en stunds förhandlande med svordomar på alla möjliga språk och en del upprörda känslor så kunde vi till slut anlända till vårt hotell för en rimligare peng än den som taxametern föreslog.
Hur som helst. När Modiano fick nobelpriset i litteratur tänkte jag att jag skulle bilda mig en smula och läsa en av hans böcker. Det enda jag minns är en inledande text om en kvinna med en röd schal som svajade i vinden och en uppräkning av olika adresser, torg och caféer i paris. Lite som att läsa telefonkatalogen. Telefonkatalogen läste jag aldrig heller från pärm till pärm. Så jag la Modiano på hyllan.
Under sommaren har jag läst “Underkastelse” och “Serotonin” av Houlebecq, en annan fransk författare. Varje kapiel inleds med en uppräkning av caféer, torg och adresser i Paris (med omnejd). Vad är denna besatthet av exakta positionsbestämmelser? Är det så fransmännen pratar med varandra? Ungefär såhär:
-Tjenare vad gjorde du i helgen?
-Jag gick Götgatan ner, svängde runt hörnet på Tjärhovsgatan, och slank in på Kvarnen…..”
Houllebecq verkar förutom uppräkning av adresser i och för sig även intresserad av grillade pilgrismmusslor, Chablis och analsex (ganska bögigt, trots att karaktärerna i romanerna är kraftigt homofoba) och han kan konsten att berätta en historia, som gör att man vill läsa vidare.
Nu ska jag grotta ner mig i ämnet fransk litteratur och se om alla har denna besatthet av adresser och analsex. Kanske är det bara männen? Tänker för balansens skull läsa två kvinnliga franska författare så får vi se. På nattduksbordet ligger Anais Nin och Dominique Aury.
