Sida 2 av 154

Åka tunnelbana

04 november 2025 / Janne

Det finns en låt från tidigt åttital som går ungefär “Åker man från Farsta hela vägen till Hässelbystrand……..” sen minns jag inget mer. Brukar nynna på den i duschen och stör mig på att jag inte minns mer av texten. Sången handlar om att man åker tunnelbanans gröna linje i Stockholm, sen händer något. Eller kanske ingenting.

Åkte man tunnelbanans gröna linje på åttitalet så satt folket och läste text som var tryckt på papper. Papperstidning, pappersbok, pappersflyer om var nästa spelning skulle vara, med numera bortglömda band, som Ståålfågel, Skälby Örjans eller Grisen Skriker. Om man inte hade nåt att läsa, så läste man reklamskyltar eller tittade ut i mörkret i tunnelbanans mörka tunnel och fick syn på sig själv i speglingen i fönstret.
Numera sitter alla och tittar in i sina mobiler. Det är nästan en subversiv handling att sitta och stirra rakt ut i luften. Obehagligt och misstänkt. Folket börjar skruva på sig och byter vagn om man råkar göra det någon gång.
Jag var nyligen i Hamburg och åkte bland annat tunnelbana. Det var en märklig känsla av att resa bakåt i tiden på det sättet att många satt och läste text som var tryckt på papper när de åkte tunnelbana. Absolut inte alla, där fanns också skärmtittare, men många. Eller är det så det kommer se ut i framtiden även i Stockholm?

Det ljuva depålivet

25 augusti 2025 / Janne

Kvart i sju ringde alarmet med ett repetitivt pipande. Rummet var dunkelt, genom en liten glipa under rullgardinen trängde endast lite kallt vitt ljus in i rummet. Trots att det var lördag morgon tassade jag upp. Duschade i badrummet som har en våtrumstapet i originalutförande som var modern redan 1986. Torkade mig snabbt och gjorde kaffe och bredde några rågkusar med smör och ost och en halv tomat. Min kollega Anna brukar säga att rågkusar är bröd som inte är färskt ens när det är nybakat. Men är man uppvuxen med den finska brödkulturen så är det bara att tugga i sig. Termometern ute visade på 8 grader. En del av mig tvekade och längtade redan tillbaka till sängen. Men det var inte planen Den här dagen var det dags att åka hoj till Kjula och kolla på dragracing. Crille ska tävla. Vi ska tälta. Det kommer bli kallt. Satte på mig långkalsonger. “Långkalsoner i augusti?” muttrade jag till katten som inte heller hade någon lust att gå ut. På med skinnställ och en tjocktröja. Ut till garaget och rullade ut trajan, en trotjänare som tillverkades 1970. Kickar igång hojen som verkar gilla vädret och känns yster och förväntansfull på något sätt. Lite kallt och fuktigt, det är klimatet som trajor är gjorda för. Inte jag.
En timme senare möter jag upp Björken på en mack. Ingen känsel i kopplingshanden, fryser så att tänderna hackar. På med en tröja till, snabb kaffe, tanka och så iväg.
Nu kommer solen fram. Det börjar kännas bättre, som att motorcyklandet faktiskt är något man tycker om att göra. Nu uppstår den där magiska sången av två trajor på väg, som mullrar fram längs kurviga småvägar genom det böljande sörmländska landskapet. Mot nya äventyr.

Framme på racebanan möter vi resten av gänget. Det fina folket som träffas och trivs i depån. På banan doftar det av adrenalin, raceolja och nitrometan.
Crille verkar lugn som en filbunke och kör bara fortare och fortare för varje kvalomgång, han bjuder till och med på en wheelie i all enkelhet. Men sista körningen händer något; Fel växel; han tappar fokus; tappar tid och hamnar långt efter. Men några bra tider blir det och inget har gått sönder på hojen. Alla är glada för en lyckad dag när kvällen kommer. Sigge som är chefsmekaniker kan fokusera på korvgrillningen istället för att laga något som är trasigt. Han bjuder på en riklig korvbuffé med allt från tysk chorizo (!) och nötgrillare från Sorunda. Vi får också en härlig värme i depåtältet, som för en stund förvandlas till en äkta finsk rökbastu. Vi skålar i Jaloviina och sköljer ner korvarna med kall och god bira. Firar en lyckad dag på racebanan.
Dagen därpå var själva tävlingen. Men jag och Björken ville hem innan regnet, så vi såg inget av det. Crille sa sen att det inte var något att prata om, så då gör vi inte det.

Heta dagar och kallt stål

11 augusti 2025 / Janne

Värmebölja och första arbetsveckan efter semestern. Då får man svalka sig på lunchen med en hojtur till stranden och ett dopp i havet. Kallt stål i rimlig fart, för lagom svalkande fartvind, och sedan ett par längder i bräckt vatten. Piggar upp. Bad-Boj. Bad-Hoj.

Herrljungapizza

23 juli 2025 / Janne

På vår tur genom landet, som är fullt av röda stugor och daggstänkta berg, stannar vi och tankar utanför Herrljunga. Då känner jag ett bekant kurrande i magen. Föreslår pizza till mitt resesällskap.
— Neej, inte Herrljungapizza, säger Mille.
Det visar sig att Mille o Mankan passerade Herrljunga med hoj för många år sedan, med samma kurrande i magarna. De hade bokat rum på något boende utanför centralorten och trodde att det kanske inte fanns mat när de kom fram (För alla ungdomar: detta utspelade sig på tiden innan man kunde surfa på mobiltelefonerna och ta reda på status längre fram längs vägen på ett enkelt sätt). Därför stannade de och åt på Herrljunga pizzeria, inget fel på den pizzan. Men, med magarna fyllda av Herrljungapizza kom de fram till sitt bokade boende som just den här veckan hade en matfestival där de bjudit in mängder med franska mästerkockar som stod och fräste i alla hörn av trädgården. De trollade fram nykokta havskräftor med vitlöksaioli, galleter med rökt lax, och andra franska läckerheter ur sina pannor och grytor. Men är man mätt på Herrljungapizza så blir det inga delikatesser.
Vi ville inte jinxa kvällsmaten. Så det blev lunch på restaurang Sunflower som erbjuder alla typer av asiatiska maträtter. Mycket bra, lite åt det starka hållet, men man vande sig efter några tuggor.

Det stora kopplingshaveriet i Katrineholm

18 juli 2025 / Janne

När man får haverier längs vägkanten gäller det att man havererar i närheten av folk man känner. Folk som har tid att komma med släp och hämta upp en och köra till sin verkstad i närheten av haveriplatsen. Folk som har tid och lust att lägga en hel eftermiddag på att tillverka ett specialverktyg för att laga en koppling från en Norton Commando monterad i en Triumph-Flinta. Det var så det var den här gången.

Fjonken, Björken och jag var på väg till en polare som har en stuga i närheten av Vänern. Vi räknade med att det skulle ta hela dagen att ta sig dit. Vi tyckte att vi hade kommit iväg i god tid. Tuffade på i lagom hastighet. Stannade en gång i timmen för att tanka våra små femliterstankar. Efter en utsökt lunch i utkanten av Katrineholm fick Fjonken tvärstopp, det vill säga han kunde inte få i några växlar.
Kopplingshaveri? Rasad växellåda? Oklart vid den här tidpunkten. Här krävdes en grundlig undersökning.

Vi kliade oss i huvudet, och insåg snabbt att det inte var något vi kunde fixa själva vid vägkanten. Det återstod två alternativ; att Fjonken skulle få åka bärgare tillbaka hemåt; eller att vi hade tur, tajming och goda vänner i närheten. Vi hade tur, vi hade tajming, vi har goda vänner; Lill-Max och Skånska-Max från Unrootables kom till undsättning med släp och hjälp att fixa problemet. Fantastiska människor. Fyra timmar senare kunde vi fortsätta vår färd.

Slagordet för den här turen var myntat: Alla ska med!