I den första delen av Marcel Prousts romansvit “På spaning efter den tid som flytt” förekommer en berömd scen där berättaren drar sig till minnes en vardaglig episod från sin barndom genom kombinationen av lindblomste och det bakverk som kallas madeleinekaka.

Min madeleinekaka är kombinationen av vårdamm, varm motorolja och det knirkande ljudet av ett spärrskaft. När alla dessa intryck sammanfaller. Då minns jag farsan som låg på asfalten utanför garaget. Muttrande och svärande, när han bytte olja och filter på Amazonen. Mitt jobb var att räcka honom rätt verktyg när han bad om det. Mest satt man där i solen, kände vårdammet på tungan, doften av fjolårets motorolja som rann ner i en bunke, och lyssnade på skruvandet.

Det är väl därför jag håller på och skruvar. För att komma tillbaka till barndomen en stund.

Igår var det premiärtur med den gamla trajan. Hej landsväg! Du kurvige gamle vän.