Kategori: Drömmar (Sida 1 av 3)

Lådan MC 30 år – 1991 – 2021

För 30 år sedan spikades det ihop en plywoodlåda i ett parkeringsgarage på Kungsholmen. I lådan fanns det plats för några motorcyklar med tillbehör och med möjlighet att låsa in grejerna. Praktiskt för att kunna lämna verktyg och lösa motordelar kvar i garaget mellan meck-kvällar. Plywoodlådan kallades för Lådan.

Det var det som blev Lådan MC. Som därefter har vuxit till sig till sin nuvarande storlek. Som blivit ett andra hem för många. Vår andra familj utanför familjen. Ett vardagsrum där man alltid är välkommen. Man kan ha skilt sig och bytt arbete några gånger om. Barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån. Föräldrar har lämnat jordelivet. Men Lådan består som en stadig punkt i livet.

Lådan MC grundades 1991 och rockar fortfarande. Ska bli kul att vara med och se hur byggena, festerna och resorna blir under nästa 30 årsperiod.

Foto: Beatrice Lundborg

Drömgaraget

Så vackert. Där vill man ju vara hela tiden. Ett riktigt drömgarage. Med dessa bilder framför ögonen kommer man omedelbart att tänka på sista raden i Stagnelius poem ” Vän i förödelsens stund”, som lyder – Kaos är granne med Gud.

På jakt efter en madeleinekaka

I den första delen av Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt” förekommer en berömd scen där berättaren drar sig till minnes en vardaglig episod från sin barndom genom kombinationen av lindblomste och det bakverk som kallas madeleinekaka.

Min madeleinekaka är kombinationen av vårdamm, varm motorolja och det knirkande ljudet av ett spärrskaft. När alla dessa intryck sammanfaller. Då minns jag farsan som låg på asfalten utanför garaget. Muttrande och svärande, när han bytte olja och filter på Amazonen. Mitt jobb var att räcka honom rätt verktyg när han bad om det. Mest satt man där i solen, kände vårdammet på tungan, doften av fjolårets motorolja som rann ner i en bunke, och lyssnade på skruvandet.

Det är väl därför jag håller på och skruvar. För att komma tillbaka till barndomen en stund.

Igår var det premiärtur med den gamla trajan. Hej landsväg! Du kurvige gamle vän.

Första stoppet

På grund av Coronaviruset som härjar har vi mangrant hållit social distans till alla våra vänner. Personligen har jag dessutom blivit korttidspermitterad från det dagliga förvärvsarbetet. Tack vara detta har det blivit en hel del kvalitetstid i experimentverkstaden. Kommit till skott med en del förbättringar av åkkomforten. Efter att ha suttit hopvikt som ett gem på den här hojen i många hundra mil, har jag nu äntligen kommit mig för att sänka fotpinnarna. Så att mina 181 cm kan få plats. Eftersom bromsstaget då blev för kort var jag tvungen att snida till ett nytt stag av en 6 mm stång jag hade liggandes till ingen nytta. Som lök på laxen, eller eventuellt som grädde på moset, svetsade jag även ihop en sissy. Den gamla skylthållaren hade vibrerat sönder, och det är som bekant roligare hitta på något nytt, än att bara göra om något gammalt.

Utvärdering efter första åkturen; snyggt; ökad komfort.

Första åkturen krävde även ett första tankstopp.

Utvärdering av första tankstoppet; fick i 4,71 liter; komplett upplevelse inklusive den obligatoriska gubben som ville berätta allt om hojen han ägt en gång som tydligen såg exakt ut som den här…ojojoj vilka resor dom gjorde..hojen var snabb som satan…avverkade asmånga mulliga mil…

På vägen hem växte en stark övertygelse inom mig; allt kommer att bli precis som vanligt igen. Man meckar, kan kör hoj, och motorcyklar drar till sig gubbar som snackar för mycket. Nu väntar man bara på vårvärme, slut på coronahärvan, att få surra fast tältet, möta upp med polarna, åka en sväng, tälta vid en sjö, hinka bärs, åka en sväng, tälta på en hojfest, hinka bärs, surra fast ett tält, surra med polarna, hinka bärs…hojen kommer vara snabb som satan…vi kommer avverka asmånga mulliga mil…

Snabb mars mot vår

Det är lite stressande med den milda vintern. Man ser i flödet på nätet hur pojkar och flickor rullar ut sina hojar ur garagen och tar en runda på torra vägar. I Februari. Mycket märkligt. Obehagligt när man själv bara har hojar som är i stadiet klart, till halvklart. Med bara lite småfix kvar. Som alla vet är det småfixandet som tar längst tid. Alla dessa små fästen som ska svetsas om. Alla dessa elsladdar man klippt av som ska kopplas ihop på ett mystiskt vis.

Oron börjar komma krypande. Det trivsamma pysslandet börjar sakta förbytas till en ångestdriven aktivitet. Som varje år. Men vad fan, ångest är ju vår arvedel som poeten och ledamoten i Svenska Akademien, Pär Lagerkvist, skaldade. Troligen är ångesten ett nationellt sädrag i vårt land att hylla, Lyssna på poetens ord:

”Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen. ”

På något sätt ska det väl kunna bli motorcykel även i år. Det brukar ju bli det.

Dagens Glädjeämne:

Svenska Cupen är i full gång och ger en försmak av att snart blir det allsvensk fotboll med allsång och bengaler i glada vänners lag på Söderstadion. Idag slog Bajen på ett enkelt sätt de där pojkarna från bromma på Grimsta. Trevligt.

« Äldre inlägg

© 2022 Garagekultur

Tema av Anders NorenUpp ↑