Nu står regnet som spön i backen och luften är mättad med höstlukt. Tiden är väl vald att ta fram sin gamla skrammler med grova däck. Vid en annan, soligare, tidpunkt valde jag att montera bort framstänkan. Klart snyggare. Därför står jag nu mitt kast, och får ståndaktigt ta emot det friska och svalkande stänket rakt i ansiktet. Mysigt. När jag sitter här och funderar över mitt öde så kommer jag att tänka på skalden Karl August Tavaststjerna. Han var en av Finlands mest framstående författare under 1880- och 1890-talen. En kärv gubbe som bland annat skrev romaner med titlar som ”Hårda tider”, ”Finska vikens hemlighet” och ”I förbund med döden”. Han var även poet och har skrivit den finstämda dikten ”Hemåt i höstregn” som passar in på det aktuella väderläget som råder i Mälardalen idag. Poemet är särskilt träffsäkert om man sitter och kör en gammal motorcykel på väg hem genom ett höstregn. Ganska fantastiskt eftersom poeten knappast kan ha sett en motorcykel under sin livstid. Här är första stycket:
Hemåt i höstregn, hemåt i natten,
hem över svarta svallande vatten,
hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen
styr jag min farkost, men såsom i drömmen,
vågorna väcka mig icke ur den.
Stänket, som står över däck och kajuta
väcker mig icke upp till att njuta
färden mot vinden, färden mot strömmen.
Hemåt det bär, men såsom i drömmen.
Svara mig, svallsjö! Lever jag än?
Karl August Tavaststjerna