Ibland stannar man upp och får syn på sig själv. Eller en bild av sig själv kanske och det sätt varpå man far fram genom livet. Detta är mitt arbetsbord. Fy fan vad det ser ut.

Här har man gått in och ut ur garaget mellan åkturerna och ska bara ställa ventilspelet eller kanske jobba med nån fastrostad skruv som sitter överjävligt fastrostad nånstans. Man klipper bort överflödiga eldragningar, byter bensinslangar och fixar och donar lite allmänt som man kan behöva för att hålla maskinparken rullande.

Det ni nu ser framför er är resultatet och de slaggprodukter som jag bara släpper ifrån mig när något “roligare projekt” pockar på uppmärksamheten. Eller när man tycker att man är klar och går därifrån, eller drar iväg på en hojsväng. Såhär är det i mitt liv och eftersom man inte kan lära gamla hundar att städa infinner sig frågan; Ska man finna sig i detta röriga kaos och bli en vän av oordning?

Eller är tiden mogen att ta det ett steg längre och formulera ett manifest mot ordningen som breder ut sig i samhället. Ordningen som stoppar verkligt kreativt arbete och förslavar människan. Komma ut ur garderoben och träda fram som den Ovän av Ordning som innerst inne finns i mig och verkat på sitt subversiva sätt i det undermedvetna fram tills nu. Då jag fått syn på mitt verkliga jag och nått insikt.

Det tål att tänkas på.