Jag var ute och åkte tåg nyligen. Som tidsfördriv köpte jag det senaste numret av svenska classic bike, nummer 2 2011. Bildreportaget med Lillen Hammarstrands bilder på knuttar från mitten på 60-talet är helt fantastiskt, man blir riktigt åksugen och vill ha både fårskinn och stockholmsstyre på trajan. Grymt!
Men varför får jag känslan av att de som gör tidningen i övrigt inte egentligen gillar gamla hojar? Åtminstone inte att köra, eller mecka med dom. Kanske är det Henkes krönika där han längtar efter att hellre köra en transalp från 2010 än trajan med stelben från 50-talet som han kör i tio minuter mellan två garage. Då och då köper jag ett lösnummer av tidningen och ett tema som upprepar sig lite då och då när de provkör gamla klassiker är kommentarer som ”det blir aldrig som en modern motorcykel” och liknande. Det stämmer! Gamla hojar blir aldrig moderna. Det är väl det som gör den här hobbyn rolig, att det inte är enkelt att få grejerna att funka, men snyggt. Med en unik känsla som följer med varje unik motorcykel. Vill man åka bekvämt så kan man ta flyget, volvon eller tåget, vill man ha ett äventyr tar man trajan med stel bakram från 50-talet.
Tips på två andra tidningar som fortfarande har kvar kärleken till olja, järn och kickstart:
Bor man i storstad med dyra kvadratmeter så får man vara smart. Tobias har utnyttjat höjden i sitt garage och parkerar sina vespor med tysk precision i flera etage.
