En meckarkväll i garaget kan bjuda på överraskningar. Man hälsar på ett antal personer, utbyter artigheter och information, får i sig öl och micropopcorn och helst blir även något gjort på projekthojen. Men ibland, mitt i stim och stress, uppstår också samtal. Tankar och funderingar tar form.

En kväll nyligen befann jag mig i vår slitna klubblokal med ljusrörsbelysning och kvav luft. Rummet påminner om en grotta. Byggd av radonhaltig betong. En radongrotta. Det var en kväll med mycket energi i luften. Och med ens var jag del av en rappt diskuterande grupp med många röster. Idér och förslag på hur hojarna ska byggas om kastades fram och tillbaka genom rummet.

“Det är helt klart vridet fyrkantsjärn som gäller i år” sa någon. “Chopper med coffintank, precis som på åttitalet” säger en annan. “Vilken bra idé. Helrätt stuk” utbrister en tredje. “Ingen idé, skitsvårt att få till en sån med rätt proportioner” hörs en surmulen röst från ett mörkt hörn i rummet.

Det snurrar i huvudet. Radongrotta. Idéer som krockar med verkligheten och inte riktigt blir som vi föreställt oss det. Det är som Platons grottliknelse. Men istället för skuggor från idévärlden så ser vi vaga minnen från förr. Vi får impulser att göra något. Vi får inte riktigt till det som vi tänkt. Vi håller på en stund. Tröttnar. Börjar med något nytt. Tjugo-trettio år senare får någon samma idé igen. Allt upprepar sig.

Fast lite annorlunda.