Garagekultur

En helgtripp till Hamburg i november piggar alltid upp. En stad som är ful men kul. Särskilt gillar man stadsdelen St:pauli, för skön och avslappnad stämning fullt av gallerier, secondhand butiker och trevliga krogar. Stadsdelen har även ett härligt fotbollslag som harvar på i mitten nånstans år ut och år in men ändå följs av en stor skara fett äkta supportrar. Det brukar vara fullsatt på hemmamatcherna. Dom förlorade mot nåt bondgäng som ligger sist i tabellen den här helgen.

Fredagskväll på nattåget till Hamburg. Då ser man såklart PåSpåret, och drar på tian hela tiden för man vet vart man är på väg.

Det finns en låt från tidigt åttital som går ungefär “Åker man från Farsta hela vägen till Hässelbystrand……..” sen minns jag inget mer. Brukar nynna på den i duschen och stör mig på att jag inte minns mer av texten. Sången handlar om att man åker tunnelbanans gröna linje i Stockholm, sen händer något. Eller kanske ingenting.

Åkte man tunnelbanans gröna linje på åttitalet så satt folket och läste text som var tryckt på papper. Papperstidning, pappersbok, pappersflyer om var nästa spelning skulle vara, med numera bortglömda band, som Ståålfågel, Skälby Örjans eller Grisen Skriker. Om man inte hade nåt att läsa, så läste man reklamskyltar eller tittade ut i mörkret i tunnelbanans mörka tunnel och fick syn på sig själv i speglingen i fönstret.
Numera sitter alla och tittar in i sina mobiler. Det är nästan en subversiv handling att sitta och stirra rakt ut i luften. Obehagligt och misstänkt. Folket börjar skruva på sig och byter vagn om man råkar göra det någon gång.
Jag var nyligen i Hamburg och åkte bland annat tunnelbana. Det var en märklig känsla av att resa bakåt i tiden på det sättet att många satt och läste text som var tryckt på papper när de åkte tunnelbana. Absolut inte alla, där fanns också skärmtittare, men många. Eller är det så det kommer se ut i framtiden även i Stockholm?