Brytarlock Triumph Blockmotor

Lite hemslöjd är trevligt under kulna novemberkvällar. Har testat att gjuta i aluminium. Skoj som fan. Det blev ett brytarlock till choppern. Äkta kustom. Handgjort och unikt. Blir kanske några till. Att sälja på marknader eller när vi har barhäng på klubben. Om det finns intresse.

Med detta motiv så behöver man aldrig fundera på om man har gnista…

 

Alunda järngjuteri

Bosse och Göran använder sig av den näst senaste industriella teknologin i sitt järngjuteri. En teknik som de lärt sig av sin far och bygger på mycket stort hantverkskunnande. Ett kunnande som tog sitt avstamp långt bakåt i tiden till när människorna första gången lärde sig gjuta metall i en sandform, och varsamt förfinats fram till i dag. Det är roligt att besöka såna här gamla industrier som har drivits på samma sätt i generationer, och överlevt mot alla odds. Det är verkligen ett stycke levande historia. Tiden har stått stilla i dessa lokaler. Många av kunderna har gjutit sina urnor med släktvapen på samma sätt och med samma utseende så långt någon kan minnas. Vad gör det då med långa leveranstider? Kupolugnen från 1946 startas ungefär 4 gånger per år, missar man sin beställning till det då får man vänta till nästa gång.

Det här företaget är lite som ett långkok på högrev, det blir bara bättre ju längre tid det får ligga i grytan. Till skillnad från många moderna snabbfotade tillväxtföretag, som är mer som bacon i en het panna. Blir snabbt knaperstekt men om man inte aktar sig noga blir det bränt.

Kanelbullens dag

Min mor var en kärv kvinna från norra Finland. Hon visade sin kärlek till oss barn främst med att ge oss örfilar. Slog hon barnen? Nej, en örfil, ”korvapuusti”, är i detta sammanhang inte alls en smäll man kan få, utan en finsk kanelbulle. Ska se ut som på bilden. Jag har alltid tyckt att de ser ut som små glada segelbåtar på väg ut på äventyr. Lite kaxiga, särskilt om man jämför med den svenska så kallade ”bullen” som bara ligger där platt på bordet.

Men glad kanelbullsdag på er. Vilken form på bulle ni än väljer.

Septembertankar

Jag var ute på en tur med hojen idag. Åkte till havet, blåsigt som satan. Gick längs klippan vi brukar dyka ifrån.  Svårt att förstå att jag för bara någon månad sedan låg i det här vattnet och guppade, sökte svalka från solen. Åker inåt landet och letar upp några favoritvägar. Börjar tappa känseln i fingrarna efter någon timme och vänder hemåt igen. Nu är det höst. Snart vinter. Dags att gå i ide. Vintern är en tid som kräver en bra vrå där man kan vara med sina egna tankar. Sitter man där tillräckligt länge så kan några intressanta funderingar utkristallisera sig. Kanske kan ett projekt ta form. I bästa fall något livsavgörande. Men i vanliga fall oftast något mer trivialt, men roligt för stunden.

Så kan man exempelvis komma ut ur garderoben med en något förändrad motorcykel till nästa vår. Ny färg, annan tank, mer trim, ja vad som nu faller just dig in att göra. Som hjälp att komma i höststämning kan man läsa några rader ur Tove Jansson bok Sent i November:

“Höstens lugna gång mot vintern är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar i sin värme och sin ensamhet. Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv, men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter.”