En helgtripp till Hamburg i november piggar alltid upp. En stad som är ful men kul. Särskilt gillar man stadsdelen St:pauli, för skön och avslappnad stämning fullt av gallerier, secondhand butiker och trevliga krogar. Stadsdelen har även ett härligt fotbollslag som harvar på i mitten nånstans år ut och år in men ändå följs av en stor skara fett äkta supportrar. Det brukar vara fullsatt på hemmamatcherna. Dom förlorade mot nåt bondgäng som ligger sist i tabellen den här helgen.
Fredagskväll på nattåget till Hamburg. Då ser man såklart PåSpåret, och drar på tian hela tiden för man vet vart man är på väg.
Det finns en låt från tidigt åttital som går ungefär “Åker man från Farsta hela vägen till Hässelbystrand……..” sen minns jag inget mer. Brukar nynna på den i duschen och stör mig på att jag inte minns mer av texten. Sången handlar om att man åker tunnelbanans gröna linje i Stockholm, sen händer något. Eller kanske ingenting.
Åkte man tunnelbanans gröna linje på åttitalet så satt folket och läste text som var tryckt på papper. Papperstidning, pappersbok, pappersflyer om var nästa spelning skulle vara, med numera bortglömda band, som Ståålfågel, Skälby Örjans eller Grisen Skriker. Om man inte hade nåt att läsa, så läste man reklamskyltar eller tittade ut i mörkret i tunnelbanans mörka tunnel och fick syn på sig själv i speglingen i fönstret.
Numera sitter alla och tittar in i sina mobiler. Det är nästan en subversiv handling att sitta och stirra rakt ut i luften. Obehagligt och misstänkt. Folket börjar skruva på sig och byter vagn om man råkar göra det någon gång.
Jag var nyligen i Hamburg och åkte bland annat tunnelbana. Det var en märklig känsla av att resa bakåt i tiden på det sättet att många satt och läste text som var tryckt på papper när de åkte tunnelbana. Absolut inte alla, där fanns också skärmtittare, men många. Eller är det så det kommer se ut i framtiden även i Stockholm?
På vår tur genom landet, som är fullt av röda stugor och daggstänkta berg, stannar vi och tankar utanför Herrljunga. Då känner jag ett bekant kurrande i magen. Föreslår pizza till mitt resesällskap.
— Neej, inte Herrljungapizza, säger Mille.
Det visar sig att Mille o Mankan passerade Herrljunga med hoj för många år sedan, med samma kurrande i magarna. De hade bokat rum på något boende utanför centralorten och trodde att det kanske inte fanns mat när de kom fram (För alla ungdomar: detta utspelade sig på tiden innan man kunde surfa på mobiltelefonerna och ta reda på status längre fram längs vägen på ett enkelt sätt). Därför stannade de och åt på Herrljunga pizzeria, inget fel på den pizzan. Men, med magarna fyllda av Herrljungapizza kom de fram till sitt bokade boende som just den här veckan hade en matfestival där de bjudit in mängder med franska mästerkockar som stod och fräste i alla hörn av trädgården. De trollade fram nykokta havskräftor med vitlöksaioli, galleter med rökt lax, och andra franska läckerheter ur sina pannor och grytor. Men är man mätt på Herrljungapizza så blir det inga delikatesser.
Vi ville inte jinxa kvällsmaten. Så det blev lunch på restaurang Sunflower som erbjuder alla typer av asiatiska maträtter. Mycket bra, lite åt det starka hållet, men man vande sig efter några tuggor.
När man får haverier längs vägkanten gäller det att man havererar i närheten av folk man känner. Folk som har tid att komma med släp och hämta upp en och köra till sin verkstad i närheten av haveriplatsen. Folk som har tid och lust att lägga en hel eftermiddag på att tillverka ett specialverktyg för att laga en koppling från en Norton Commando monterad i en Triumph-Flinta. Det var så det var den här gången.
Fjonken, Björken och jag var på väg till en polare som har en stuga i närheten av Vänern. Vi räknade med att det skulle ta hela dagen att ta sig dit. Vi tyckte att vi hade kommit iväg i god tid. Tuffade på i lagom hastighet. Stannade en gång i timmen för att tanka våra små femliterstankar. Efter en utsökt lunch i utkanten av Katrineholm fick Fjonken tvärstopp, det vill säga han kunde inte få i några växlar.
Kopplingshaveri? Rasad växellåda? Oklart vid den här tidpunkten. Här krävdes en grundlig undersökning.
Vi kliade oss i huvudet, och insåg snabbt att det inte var något vi kunde fixa själva vid vägkanten. Det återstod två alternativ; att Fjonken skulle få åka bärgare tillbaka hemåt; eller att vi hade tur, tajming och goda vänner i närheten. Vi hade tur, vi hade tajming, vi har goda vänner; Lill-Max och Skånska-Max från Unrootables kom till undsättning med släp och hjälp att fixa problemet. Fantastiska människor. Fyra timmar senare kunde vi fortsätta vår färd.
Slagordet för den här turen var myntat: Alla ska med!
© 2025 Garagekultur
Tema av Anders Noren — Upp ↑
