Kategori: Resor (Sida 1 av 5)

Choppern bekänner färg

Nu blev det en ordentlig provkörning av den här hojen. Nyligen hopsatt efter en mindre ombyggnad och en del reparationer. Tillsammans med några vänner åkte jag ungefär hundra mil under tre dagar på tvären genom landet. Det mesta höll ihop. Upptäckte att ena ljuddämparen nästan åkt av när jag slog upp tältet första natten. En bult till motorfästet och ett fäste till bensintanken försvann längs vägen. Men sånt är ju inga problem för den händige.

Här följer några bilder på första och sista tankstoppet och ett stopp för att fylla på olja vid Biltema i Katrineholm.

Senare kanske det kommer ett inlägg med bilder på folk som var med också.

Lådan MC 30 år – 1991 – 2021

För 30 år sedan spikades det ihop en plywoodlåda i ett parkeringsgarage på Kungsholmen. I lådan fanns det plats för några motorcyklar med tillbehör och med möjlighet att låsa in grejerna. Praktiskt för att kunna lämna verktyg och lösa motordelar kvar i garaget mellan meck-kvällar. Plywoodlådan kallades för Lådan.

Det var det som blev Lådan MC. Som därefter har vuxit till sig till sin nuvarande storlek. Som blivit ett andra hem för många. Vår andra familj utanför familjen. Ett vardagsrum där man alltid är välkommen. Man kan ha skilt sig och bytt arbete några gånger om. Barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån. Föräldrar har lämnat jordelivet. Men Lådan består som en stadig punkt i livet.

Lådan MC grundades 1991 och rockar fortfarande. Ska bli kul att vara med och se hur byggena, festerna och resorna blir under nästa 30 årsperiod.

Foto: Beatrice Lundborg

Åland ligger kvar

Nu har det gått en alltför lång tid sedan jag sist berättade något ur mitt fantastiska liv som bakåtsträvare. Mycket har hänt sedan sist, upptäcker jag när jag tittar tillbaka i min kameras minneskort.

Här är ett nedslag i en av de händelser som nyligen passerat. Ett minne från en av mina många resor runt om i världen.

Vi är några livsnjutare som har som tradition att åka med hojarna till Åland en helg under hösten. Pandemin har satt käppar i hjulet för detta en tid. Så vi var lite oroliga att Åland skulle ha sjunkit, flutit bort eller på annat sätt försvunnit. Men jag kan lugna er med att det finns kvar. Man kan fortfarande njuta dess inhemska specialiteter, och inhandla läckerheter som korv, öl, Jallu, wasabisenap och tervaschampoo.

Mycket bra.

Mälaren rakt. Gammalt och nytt

Enligt traditionen, ordnade Strul kalas i anslutning till Mälaren Runt. På grund av andra åtaganden, som tog min tid i anspråk, valde jag den korta vägen och åkte direkt till festen. Det som brukar kallas för Mälaren Rakt. Det var som en dröm. Eller ett eko av ett avlägset minne. Hojar, levande musik och trevligt folk. Som vi har längtat. Det hela liknade mest ett kosläpp med glada människor som studsade runt och hade yrsel.

När jag kom hem och tittade på bilderna i luren, upptäckte jag dock att alla var suddiga. Jag visar här två exempel på det. ( Det är inte smuts på linsen utan verkar vara ett invärtes problem i telefonen). Kan bero på att jag i yran som rådde, både tappade bort luren och sedan hittade den igen.

Men. Det får mig ändå att fundera på det här med gammalt och nytt. Hojen här på bilden nedan är en chopper byggd på en 60-tals Triumph. Ett hojmärke som av många betraktas som opålitligt. Jag har själv goda erfarenheter av gamla hojar. Mest Triumph. Som fungerat klockrent år ut och år in, om man gör regelbunden service och översyn. Hojar man gärna kör på en längre semester trots att de tillverkats för 60 år sedan och haft fler än 20 mer eller mindre händiga ägare. Visst händer det att man blir tvungen att laga nåt på vägen. Oftast (men inte alltid) är det sånt man kan åtgärda med de enkla verktyg man har med sig, och man kommer hem för egen maskin igen.

Elektronik däremot. Oavsett märke, Går sönder inom ett par år och är helt omöjliga att laga.

Så hur länge står vi ut? Är framtiden befriad från elektronik och vi återgår till mekanik igen. Borde ju ligga i tiden, med återbruk och grejer som en bysmed kan lappa och laga med enkla medel. Grejer med obegränsad livslängd.

Vilse i Paris

Varifrån kommer franska författares besatthet av adresser i Paris? Är det för att de alla är vilsna, i livet och i Paris? Kan det ha att göra med att inte ens taxichaufförerna hittar i staden? Jag minns ett besök i den franska huvudstaden, vi anlände sent på kvällen och hade ett litet barn med oss. Så vi tog en taxi från tågstationen och gav chauffören ( som påminde en aning om Gandalf på grund av liknande skägg och frisyr) adressen till hotellet som skulle ligga på Boulevard N’importe quoi. Som sig bör hade han en liten vit hund i framsätet och tre sorters glasögon. Tyvärr så verkade ingen av glasögonen fungera. Inte heller chaufförens mörkerseende var i funktion. När vi efter en lång, och väldigt långsam, rundtur äntligen kom fram till adressen Rue N’importe quoi så fanns det inte något hotell där. Såklart eftersom vi skulle till Boulevarden med samma namn. Vi fick en utskällning för att vi gett honom fel adress på det papper vi skrivit ut från hotellets hemsida. Efter en stunds förhandlande med svordomar på alla möjliga språk och en del upprörda känslor så kunde vi till slut anlända till vårt hotell för en rimligare peng än den som taxametern föreslog.

Hur som helst. När Modiano fick nobelpriset i litteratur tänkte jag att jag skulle bilda mig en smula och läsa en av hans böcker. Det enda jag minns är en inledande text om en kvinna med en röd schal som svajade i vinden och en uppräkning av olika adresser, torg och caféer i paris. Lite som att läsa telefonkatalogen. Telefonkatalogen läste jag aldrig heller från pärm till pärm. Så jag la Modiano på hyllan.

Under sommaren har jag läst ”Underkastelse” och ”Serotonin” av Houlebecq, en annan fransk författare. Varje kapiel inleds med en uppräkning av caféer, torg och adresser i Paris (med omnejd). Vad är denna besatthet av exakta positionsbestämmelser? Är det så fransmännen pratar med varandra? Ungefär såhär:

-Tjenare vad gjorde du i helgen?

-Jag gick Götgatan ner, svängde runt hörnet på Tjärhovsgatan, och slank in på Kvarnen…..”

Houllebecq verkar förutom uppräkning av adresser i och för sig även intresserad av grillade pilgrismmusslor, Chablis och analsex (ganska bögigt, trots att karaktärerna i romanerna är kraftigt homofoba) och han kan konsten att berätta en historia, som gör att man vill läsa vidare.

Nu ska jag grotta ner mig i ämnet fransk litteratur och se om alla har denna besatthet av adresser och analsex. Kanske är det bara männen? Tänker för balansens skull läsa två kvinnliga franska författare så får vi se. På nattduksbordet ligger Anais Nin och Dominique Aury.

« Äldre inlägg

© 2022 Garagekultur

Tema av Anders NorenUpp ↑