Med hjälp av reflektioner från en lågt stående januarisol kan även en strålkastare med märket Lucas ingraverat i glaset se ut att lysa.
Pular runt i torpet. Plockar med grejer. Femton minusgrader på termometern. Inte ens katten vill gå ut. Då ringer telefonen. Jonatan undrar om jag känner någon som har en sjutums insats till en Lucaslampa. Vi surrar lite och lägger på.
Då minns jag att det nog kan finnas en sådan insats i ett hörn, på en hylla någonstans. Jag pälsar på mig och går ut i iskylan. Mycket riktigt i en av bodarna hittar jag lampan. Den har suttit på en hoj som jag haft mycket glädje av en gång i tiden. Byggde om och bytte delar på den varje år. Sålt själva cykeln för länge sedan till en snubbe på Lidingö. När jag ville ha någon ny hoj som var gammal. Insatsen till strålkastaren är kvar av en eller annan anledning. Man byter så mycket lampor hit och dit när man håller på. Nu får den vandra vidare till Jonatan så att han kan ta ett steg framåt med sitt bygge av en gammal Triumph. Sedan (om några år) när han inte längre behöver lampan så kommer han att byta bort den mot något annat med en i gänget som håller på i den så kallade hojsvängen.
Prylarna går runt. Vår typ av återvinning i något sorts slutet system. Återvinning som aldrig tar slut.
