Alunda järngjuteri

Bosse och Göran använder sig av den näst senaste industriella teknologin i sitt järngjuteri. En teknik som de lärt sig av sin far och bygger på mycket stort hantverkskunnande. Ett kunnande som tog sitt avstamp långt bakåt i tiden till när människorna första gången lärde sig gjuta metall i en sandform, och varsamt förfinats fram till i dag. Det är roligt att besöka såna här gamla industrier som har drivits på samma sätt i generationer, och överlevt mot alla odds. Det är verkligen ett stycke levande historia. Tiden har stått stilla i dessa lokaler. Många av kunderna har gjutit sina urnor med släktvapen på samma sätt och med samma utseende så långt någon kan minnas. Vad gör det då med långa leveranstider? Kupolugnen från 1946 startas ungefär 4 gånger per år, missar man sin beställning till det då får man vänta till nästa gång.

Det här företaget är lite som ett långkok på högrev, det blir bara bättre ju längre tid det får ligga i grytan. Till skillnad från många moderna snabbfotade tillväxtföretag, som är mer som bacon i en het panna. Blir snabbt knaperstekt men om man inte aktar sig noga blir det bränt.

Kanelbullens dag

Min mor var en kärv kvinna från norra Finland. Hon visade sin kärlek till oss barn främst med att ge oss örfilar. Slog hon barnen? Nej, en örfil, ”korvapuusti”, är i detta sammanhang inte alls en smäll man kan få, utan en finsk kanelbulle. Ska se ut som på bilden. Jag har alltid tyckt att de ser ut som små glada segelbåtar på väg ut på äventyr. Lite kaxiga, särskilt om man jämför med den svenska så kallade ”bullen” som bara ligger där platt på bordet.

Men glad kanelbullsdag på er. Vilken form på bulle ni än väljer.

Tango från moderlandet

Idag, den 24 februari, är det Sverigefinnarnas dag. Det kommer att firas med tango från min moders hemland hela dagen.  Kanske blir det även tid för ett bastubad. Till middag äter vi kålrotslåda och lördagskorv, och direktimporterade drycker av ädelt slag.