Strängnäs Bike Show 2017

Som vanligt sista helgen i augusti är det dags för Strängnäs Bike Show. Ett bra evenemang och toppenfint hojväder lockade ut de flesta från Mälardalen i den så kallade hojsvängen till Ugglans park i Strängnäs.

Vi var ett gäng som lämnade macken vid Lindhagensplan på förmiddagen och körde ner på de gamla kurviga hojvägarna, som slingrar sig genom det vackra sörmländska landskapet. Eftersom Charlie hade en nyligen hopsatt flinta-motor som var tvungen att köras in skulle vi ta det lite lugnt. Vi körde långsamt i tre minuter. Sen var han tvungen att driva upp tempot ganska rejält. Charlie är ju en gammal Road Racing förare, så jag gissar att det därför är mentalt omöjligt för honom att hålla igen på farten. Det finns ju alltid någon där framme som ligger före. Som måste köras om. Flintan är ju turligt nog en robust maskinkonstruktion som höll både dit och hem, trots att generatorn ville lossna vid ett flertal tillfällen.

Någonstans längs vägen körde vi om Krickan och Drusse med vänner. De blev klart provocerade av att bli omkörda av ett par gamla trajor. Kort därpå, när vi slog av på takten lite, körde de om oss och det visade sig då att Krickans gamla Norton-stånka nästan kunde hålla ett Triumph-tempo. Imponerande. Motorn ligger på väldigt låga varv. Puttrar som en gammal fiskebåt i motorvägsfart. Väl framme i parken berättade ägaren att han aldrig vågat varva ur den eftersom den går som ett skållat troll. Snygg är den också.

Sen gick vi runt i parken och minglade, käkade och tittade på motorcyklar. Det var roligare att gå runt och snacka med folk än att fotografera, så jag fick inte med mig så många bilder. Men eftersom jag har fotografiskt minne så finns allt bevarat i mitt huvud ändå.

Vardagslunk

Så var man tillbaks i staden igen. Det har sina sidor, både positiva och negativa. Som det ska vara. Hade vi inte de negativa sidorna i livet som en relief till de positiva så skulle inte de positiva sidorna upplevas lika positiva. Kanske är det även så att de negativa blir lite mindre negativa om man kan se fram emot en positiv sida lite längre fram. En av de mest positiva sakerna med staden är tisdagskvällarna. Det är då vi träffas och meckar i den lilla meckarlåda jag delar med ett gäng andra motorentusiaster. Igår var det full fart. Någon bytte olja. En annan bytte oljepump. Det skulle provstartas både Norton och BSA samtidigt som det pågick någon sorts modefotografering till en tidning i ett hörn. Dessutom fick vi fint besök av goda vänner som kunde komma med insiktsfulla tips och råd från baren till de som meckade. Två av vännerna anlände i elegant stil på evo-bobber respektive långgafflad storstrut.

Det är ändå härligt att vara tillbaks i stan.

Baksidan av myntet

Slutbesiktigat. Båda gammelhojarna är godkända för att köras i trafik. Med de nya reglerna som börjar gälla nästa år så kommer de att vara befriade från besiktning för all framtid. Hurra!

Men. Sist jag var på besiktningen var det ju så trevligt. Solen sken. Vi hojåkare drack kaffe. Pratade tändstift. Kikade på varandras fordon och berättade intressanta historier om motorhaverier som vi haft och långturer som vi gjort.

Jag kommer kanske sakna det.

Finaste hojen på parkeringen denna dag var Tribsan på bilden.

Impregnering

Här åker man i godan ro och njuter av vibrationerna från sin engelska paralelltwin från mitten av sextitalet. När jag stannar för en glasspaus upptäcker jag att ventillocket på ena sidan vibrerat loss längs vägen. Dåligt. Det enda positiva med detta är att jag nu har ett par getskinnsbyxor med ett väl impregnerat vänsterben efter att ha blivit duschat med motorolja en stund. En annan god sak var att jag fick tillfälle att gå igenom och sortera upp mina skrotlådor när jag kom hem. Där hittade jag som tur var ett ventillock i reserv. Det är bra med lite skrot i lådor. Man vet aldrig när skrotet kan omvandlas till bra-att-ha-saker.

Jag tror nog det är dags att sätta dit de övre motorfästena som saknas för att minska vibrationerna en aning.

En Motorträff

Nu är semestern slut och man ska försöka finna meningen med arbetslivet igen. Ganska svår uppgift. Som plåster på såren behöver man ha något att se fram emot. I Roslagen kan man efter jobbet hoppa upp på hojen och ta sig till Nifsta Gård varje torsdag. Där äter man gott och kan traska runt och titta på roliga entusiastfordon och prata med trevliga människor om långa motorblock och korta tändstift och andra viktiga ting