Tre önskningar

motor

Ibland kan man oroa sig för framtiden. Hur ska det bli med allt? Kommer det att finnas jobb till alla som vill jobba? Kommer jorden att koka över av växthuseffekterna? Kan man svalka sig med ett glas öl? Kommer man att få starta en förbränningsmotor i framtiden utan att riskera dödsstraff? Kan vi slippa att tvingas handla med oljeproducerande länder med tvivelaktiga regimer? Jag vet inte. Men det verkar som att man borde testa Björn Gillbergs recept på att koka metanol på ved från den svenska skogen och ge det en chans. Det uppfyller iallafall tre önskningar:

  1. Vi blir självförsörjande på drivmedel. Vi har ju gott om skog.
  2. Det skapar massor med jobb, och räddar kanske skogsindustrin.
  3. Man kan även i framtiden njuta av ljuvligt V8 muller en försommarmorgon, från en bil tankad med fossilfri metanol.

Några länkar:

http://www.dn.se/arkiv/motor/skogen-kan-pa-sikt-driva-alla-vara-bilar/

http://www.chalmers.se/sv/nyheter/Sidor/Metanol-ersatter-vatgas-som-framtidens-bransle.aspx

http://www.dn.se/motor/forskaren-helt-ratt-satsa-pa-metanol/

 

Den första snön

vinter-bobber-3

Man blir som barn på nytt när den första snön kommer. Man vill ut. Ta på sig mössa och vantar och sladda runt på småvägar.

Eller som Zacharias Topelius uttryckte det redan 1844:

Det var så mörkt kring fält och dal
och öde blomstergård,
och jorden låg så svart och kal
och känslolös och hård.

Då föll, en frisk novembernatt,
den första hvita snö,
och det blef ljust och godt och gladt
kring fält och dal och sjö.

Sen tar dikten en sorglig vändning. Precis som man ganska snart tröttnar på vintern när den aldrig tar slut. Zacharias, eller som vännerna sa ”zacke” fortsätter såhär:

Min flydda flicka mindes jag,
min vän i forna dar;
hur likt en tung novemberdag
mitt lif alltsedan var.
Vi möttes ju en dag igen,
en kulen, kulen höst;
då låg mitt hjärtas forna vän
invid en gubbes bröst.

Sin tro för guld hon sålt, min mö,
hon sålt för rang sin ed;
då föll den första hvita snö
uppå mitt hjärta ned.
Det var så friskt och kallt, och snart
min harm blef marmorhård;
och nattens stjärnor skeno klart
på öde blomstergård.