Höstavgasning 2015

Lite meck vid vägkanten får man räkna med om man kör en gammal Honda

Ett glatt gäng knuttar, som inte är gjorda av socker, träffades igår på macken vid Lindhagensplan för att köra hoj. Höstavgasningen arrangeras årligen av Lådan MC och TonupStockholm. Kul med så stor uppslutning, jag tror att det var ungefär tjugofem motorcyklar vid start. Det var strålande sol och några plusgrader så förutsättningarna var de bästa för det som förmodligen blir sista riktiga åkturen för i år. Ricard hade lagt upp en skojig rutt längs kurviga roslagsvägar. Vi klarade oss ganska bra från mekaniska struligheter. Det blev ett kort meckstopp för en av Hondorna i sällskapet i höjd med Svinninge, det var allt. Stundtals var det lite småhalt. Några åkte i diket och ett bakhjul blev skevt av oklar anledning. Inga allvarliga skador vad jag vet.

Henke tar sig en rökare

Ricard och TriBsan är oskiljaktiga

Alex fyller upp grustrajan inför årets höstavgasning

Bula och Göran filosoferar över livet

Hojar i motljus

Hojar i motljus

Vad är problemet?

En Yamaha XT njuter av att få rastas på en grusväg strax söder om Stockholm

Åker man från Skanstull rakt söderut i 37 minuter och tar lite till vänster så hamnar man på en enslig grusväg i skogen. Ungefär där den här bilden är tagen. Stockholm är en liten stad, med massor av obebyggd mark runt omkring. Varför har vi bostadsbrist? Vad är problemet? Vad jag har förstått så finns det städer ute i världen där det bor fler människor på mindre yta än vad det gör i vår huvudstad.

Ända sedan medeltiden så har det varit bostadsbrist i Stockholm. När Gamla Stan blev för trångbott började man bygga på landsbygden utanför. Det som idag kallas för Kungsholmen och Södermalm, med omnejd. Efter ett par århundraden så byggde vissa fastighetsägare flerfamiljshus även på dessa områden. Hyreshus som till slut kom att dominera området. Staden växte. Man förtätade. På 20 talet byggde man snabbt upp massor av hus i området som idag kallas SoFo. Det var den tidens miljonprogram. Jag har själv bott i området. Lyhörda fuskbyggen om ni frågar mig. Men de är ju så gamla så många tycker de har blivit charmiga och området är populärt. Senare byggdes områdena i Fredhäll och Kristineberg. Där hade jag min första lägenhet när jag flyttade hemifrån. Lyhört fuskbygge. Under 60-70 talet kom det riktiga miljonprogrammet. Det löste en del av bostadsbristen, kortvarigt, men områdena var inte så charmiga och det fuskades säkert när man byggde. Själv bor jag nu i ett förtätat område nära Södra station. Området var utskällt när det byggdes, men vi trivs i vårt betonghus byggt på 80-talet med säkerhetsdörr av stål till lägenheten. Precis som man vill ha det. Men frågorna  kvarstår. Varför byggs det hela tiden för lite, och varför bygger man inte, snygga, bra bostäder i välplanerade områden där folk trivs? Vi har en bostadsbrist och den verkar permanent över århundradena. Man har massor av obebyggd mark runt staden. Men man väntar med att bygga tills det blir kris och katastrof. När man väl bygger så ska det gå snabbt och då blir det fuskbyggen. Vem är det egentligen som tjänar på det? Bankerna? Politikerna? Markägarna? Bostadsrättsinnehavarna? Byggföretagen? Villaägarna? Du och jag som redan har någonstans att bo? Förmodligen allihop, eftersom det verkar finnas en tyst konsensus om att det ska vara bostadsbrist.

Man kan om man vill

Utanför en korvkiosk i Sätra kan man fortfarande hitta inte bara trattkantareller i oktober utan även snygga panna choppers

Är det bara några plusgrader, solsken och man inte är gjord av socker så är det fortfarande hojsäsong. Några av de sista entusiasterna träffades och åt burgare en kväll i oktober utanför korvmojen i Sätra. Svårt att avgöra om det bara är för att trajor är hårdare än andra motorcyklar eller om det är så att en Triumph-ägare är av ett annat virke än många andra motorcyklister. Men det är bara att fejsa faktum. Det var ungefär lika mycket trajor på parkeringen som det brukar vara. Betydligt färre andra hojar än normalt på dessa onsdagsträffar. Några stolta ägare till strutar och pannor hade även de trotsat den kalla höstluften. Föredömligt!

?????????????

?????????????

?????????????

Behov och drömmar

En trevligt ombyggd panhead står utanför stadshotellet i Tidaholm och drömmer om kurviga landsvägar.

Så blev det oktober. Villkoren blir tuffare och man måste se till att tillgodose sina mest grundläggande behov när det blir kallare och vi går mot mörkare tider. När vi har fyllt de mest basala begären så väcks också behovet av att förverkliga våra drömmar. Den amerikanske psykologen Abraham Maslow menade att det finns fem nivåer för våra behov, där de första måste vara uppfyllda innan vi kan gå till nästa. Man önskar såklart att alla människor på jorden ska uppnå alla stadierna. De fem behoven är enligt Maslows behovshierarki:

Grundläggande behov (exempelvis mat, kläder, tak över huvudet)
Behov av trygghet
Behov av kärlek och gemenskap
Behov av uppskattning
Behov av självförverkligande

Så om man är så lyckligt lottad att man har någon att hångla med, en gryta som puttrar på spisen och en välfylld vedbod så att man kan tända i kakelugnen. Då kan man med välbehag titta in i lågorna en lördagskväll. Vare sig du vill eller inte så kommer det nu, enligt Maslow, att virvla upp tankar på självförverkligande i hjärnbarken. Kämpa inte emot. Låt drömmarna komma. För mig så väcktes följande tanke igår kväll när jag tittade in i min lägereld; kanske är den högsta formen av självförverkligande en liten busig panhead bobber? Jag vet inte säkert, men det är åtminstone en teori som måste utforskas grundligt. Stämmer detta så är det kanske på sin plats att revidera Maslows behovstrappa. Det här är vad man behöver i livet:

Grundläggande behov (exempelvis gryta på spisen, kakelugn, tak över huvudet)
Behov av att hångla (trygghet, kärlek, uppskattning)
Behov av en traditionellt ombyggd och genuin klassisk motorcykel

Kanske behöver man inte mer än så…

Såhär ser eldstaden i en riktigt gammal kakelugn ut.
Såhär ser eldstaden i en riktigt gammal kakelugn ut.